Refuserad

Något som inte är roligt, men verklighet för de allra flesta (för att inte säga alla) som försökt sig på det här med att skriva böcker.

Det är inte roligt att bli refuserad – så klart. Inte är det så roligt att skriva om och dela med sig offentligt av heller. Men, det verkar som om många tycker det är roligt att läsa om det. För är det några av mina blogginlägg som poppar upp i statistiken var och varannan dag, trots att det var månader och månader sedan jag skrev dem, så är det de som handlar om just refuseringar.

Kanske tycker folk om att läsa om någon annan som fått ett nej, någon annan som misslyckats. När man blir refuserad är det lätt att känna att man är sämst i världen. Att ingen skriver sämre och att förlaget i fråga måste tyckt att mitt manus var den värsta skiten de någonsin plågat sig igenom. Om de ens läste det förstås. Kanske valde de bort det redan när de läste följebrevet och insåg vilken fruktansvärt tråkig och patetisk författar-wannabe som stod bakom manuset 😉

Och då kan det förstås vara skönt att läsa om någon annan som förlagen ratat.

Eller … så är det sant som jag hört sägas:

Att skadeglädjen är den enda sanna glädjen.

Vad tror ni?

 

P.S. För övrigt kan jag lägga till att jag inte har blivit refuserad den senaste veckan, utan fortfarande håller tummarna för mitt lilla manus. Än lever hoppet!

P.S.2 Bara för det kommer de säkert trilla in i samma stund som jag publicerar det här inlägget …

6 reaktioner till “Refuserad

  1. Tror faktiskt att det i mycket liten utsträckning handlar om skadeglädje. Klart det finns sådana människor också men skälet att jag läser mycket om refuseringar och tycker diskussion kring detta är intressant är följaktligen:

    Det är en farhåga som alla aspirerande författare har. Även om jag själv aldrig blivit refuserad (då jag ännu inte lyckats med bedriften att producera ett manus) så är jag säker att den dagen kommer komma för mig med (syftningsfelet är avsiktligt). Jag har i många år varit musiker och har alltid varit nervid när man precis släppt nytt material och inte vet hur det kommer att mottagas. Man har ju lagt ner en enorm tidsinvestering i sitt projekt. Så i någonslags metafysisk förlängning så handlar rädslan för refusering inte om manuset i sig som sådant. Alla författare sitter ju inne på 1000 bra idéer och vill ju vidare till nästa projekt. Det handlar snarare om en refusering på ens känslomässiga och tidsmässiga investering och den gör ont eftersom man aldrig kan få tillbaka den valutan.

    Svammel? Kanske.
    En god tanke? You be the judge.

    Gillad av 1 person

    1. En god tanke, absolut. Skrivandet tar tid. Tid man aldrig får tillbaka och oavsett vad jag skriver så finns en bit av mig i texten. Saker jag har sett och hört, mina tankar, mina upplevelser och fantasier. Därför är det väldigt svårt att inte ta en refusering personligt. Sedan är ju skrivandet oftast väldigt ensamt. Och vid en refusering kanske ännu mer. Så även om man inte blir glad åt andra människors refuseringar, kan det nog vara skönt att veta att det finns fler där ute som upplever precis samma sak.

      Gillad av 1 person

  2. Kanske är det många gånger personer som står i begrepp att skicka sitt manus någonstans och hoppas på det bästa som, även om de drömmer om ”Yes! Klart vi vill ha det här” från första förlag, i ett försök att sätta sina förhoppningar mer realistiskt bläddrar runt och läser om refuseringar och finner litet stöd i att även publicerade författare ibland blir refuserade. Känner sig mindre ensamma och utlämnade om de vet att de inte är ensamma om att drömma och hoppas.

    Skrivandet är, som du säger, ofta väldigt ensamt. Och oavsett vad man än skriver så hämtar man så mycket inifrån sig själv – sina tankar, sina idéer, sina ideal, sina grundläggande värderingar och egna upplevelser – och väver in dem i texten. Så vid en refusering tror jag (så långt har jag inte hunnit än) måste det vara som om någonting väldigt personligt, någonting man investerat tid och energi och engagemang och sig själv känslomässigt i, plötsligt avvisas.

    Eller är jag helt fel ute?

    Gillad av 1 person

    1. Nej, du är nog spot on! Jag känner i alla fall ingen mig i det du skriver.

      Gilla

  3. Nej, jag tror inte heller att det handlar om skadeglädje. Det har jag åtminstone väldigt svårt att tro. Men, som ni redan har varit inne på – det är trösterikt att veta att man inte är ensam. Dessutom tror jag att det delvis handlar om att man vet förhållandevis lite om hur det funkar på förlagen. Det är som att hela förlagsvärlden är lite som en stor, hemlig klubb, och allt vi kan få veta om den (t.ex. hur de besvarar ett inskickat manus), är intressant att få veta.

    Jag hoppas att du får ett positivt svar snart!

    Gillad av 1 person

  4. Marie: Mitt skrivliv 25 januari, 2018 — 12:50

    Absolut inte skadeglädje! Vi är alla i samma sits. Jag sökte på ”följebrev” för att få lite tips och råd, och så hamnade jag på den här posten 😉

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close